Något som folk går runt och tror om bögar/ Flator eller bis.
Bara för att vi tänder på samma kön så betyder de att vi ska ligga med bästa första vi ser. Vi planerar ut hur vi ska ta dom i sängen. Vi går ute på gatan och så helt plötsligt så våldtar vi den.

Vill bara tillägga att så är det fan inte. Kan säga att det finns en hel del killar jag skulle vilja ligga med, dom flesta är hetro. Det respekterar jag. Jag kan slänga in något dirty joke ibland men jag är inte seriös med det. Jag skulle aldrig få för mig att ligga med någon straight kille. Knappt om han skulle be mig om de.



Skulle jätte gärna vilja veta de :)

Var med en killkompis igår och han hade tidigare varit med en kompis som undrade om han skulle våga va med mig. Nej för fan jag kan inte va med andra killar förutom om jag ska ligga med dom... Är det så ni straighta killar tänker? Att ni ska ligga med alla tjejer ni umgås med?

Perversa idioter är ni.
Man undrar ju vad som finns i era huvuden. Inte mycket och det märker man väldigt tydligt. Kan också se vem som skulle kunna va lagd åt andra hållet med och oftast är de dom som är räddast. Ganska roligt egentligen för min respekt blir bara svårare och svårare att få gent emot vad ni säger. Vem vet ni kanske har en liten crush på den killen som ni dagligen kallar för bög..

Kan säga att jag tycker synd om er.
Det är riktigt jävla synd om er :)

If he can do it so can I.
Jag menar varför inte, vad var min plats på jorden?
Jag vill inte säga att risken var stor utan bara att den fanns. Den finns fortfarande men det är en annan femma. Sjukt konstigt hur enkelt man börjat se på de hela efter 2 år..

Men vilket sätt är liksom minst smärtfritt?
Google kanske har svaret? Vem vet kanske behöver inte jag lyfta ett finger. Det kan ju komma in någon galning på skolan och skjuta ner oss. Det finns ju fullt av galningar ute på gatan, kanske kan jag bli dess nästa offer.



This is Crazy talk.
Förstås så är det här tankar jag haft. Så tro mig när jag säger att jag inte tänker på samma saker som för 2 år sedan. Det har jag gått vidare ifrån. Gått från tukthuset till ett bättre liv. Men ja tror inte på att självmord går att stoppa egentligen. Så småningom så gör man de bara. Det finns inom en.

Vilken hemsk sak att skriva tänker kanske ni men jag tror på att man ska få göra sina egna val och är en människa såpas olycklig så är det dess beslut. Jag tror att jag vänder lite på de. Man är inte självisk när man mår dåligt. If you don't mind?

Jag fick ju efter en tid hjälp med kurator och så. Jag lärde mig att öppna mig för mina vänner , jag fick ökat självförtroende och idag är jag nog lyckligare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Meningen med detta var från början att jag skulle skriva hur man går vidare efter ens väns/ släkting/ familjemedlems död men om jag ska va ärlig så finns det ingen som kan säga hur man ska gå vidare.

Jag har nog inte riktigt gått vidare utan jag tänker på de hela tiden. Men hur man ska gå vidare beror lite också hur man är som person. Men såpas mycket vet jag att de hjälper med en god vän som man kan prata med. För tro mig en god vän är allt du behöver för att bli lycklig.

Att förlora någon kan anses vara de värsta som kan hända. Tårarna som faller ner från ens kinder och den sjukt hemska klumpen i magen gör att hela situationen blir ourtärlig. Just nu försöker jag berätta om hur de är att förlora någon man älskar. Dom flesta som känner mig vet just vem jag menar.

Om jag ska va ärlig så kände jag honom inte så bra. Han var liksom den skojiga farbrorn som alltid kom på nya busiga saker. Han försökte alltid ta min lillasysters lockar, han försökte nog samma med mig om jag inte mins fel. Hemma hos mormor brukade jag gräva i sandlådan och han kom fram och vi började prata.

Förstås så var allt detta när vi va barn. När vi blev lite äldre gick de inte längre att se bort alla problem och de märktes att vi började se på de hela att de var något som egentligen inte stod rätt till. Men eftersom vi antog att allas liv var perfekta och underbara så varför skulle vi misstänka att något stod fel till?

Men så gick de som de gick och den värld vi trodde var så perfekt... den fasaden rasade snabbt. Vi kunde nu på något sätt se hur störd och hur illa hela världen var. Vi kunde för första gången se på våra familjemedlemmar att dom bar runt på hemligheter och dom la på en massa leenden, allt för att inte låta omvärlden se vad det var vi tänkte & kände.

Allt detta kan vi ta en annan gång. Just nu vill jag bara skriva hur det var att gå vidare. För er som kanske inte upplevt en sån sak så går det nog inte riktigt att förstå hur man mår. Men för oss som har upplevt de så vet vi inte riktigt hur vi ska kunna gå vidare. För mig var de en så sjukt hemsk upplevelse så jag började tänka riktigt mörkt. Och jag kan lova er att om de inte vore för mina vänner så hade jag inte skrivit på denna blogg idag.

Jag hade så sjukt dåligt självförtroende och min självkänsla låg i botten. Det hade lätte kunnat gå lika illa för mig men som tur är gjorde det inte de....

Förstår egentligen inte varför det ska vara så svårt nu för tiden att stå för sig själv. Att vara ensam utan att ha någon som gör dina dagar bättre än vad dom egentligen är. Att ha någon man kan mysa med när man känner sig ensam och att ha någon som säger hur mycket dina ögon glittrar och på så sätt får dig på bättre humör efter en riktigt jobbig dag.



Pick me, Chose me, Love me

Kan inte sluta tänka på just dom orden. Lite sådär är kärlek. Man vill ha den så otroligt mycket men man är inte alltid bered på att ta konsekvenserna. Jag vet inte riktigt om jag är tillräckligt mogen för ett seriöst förhållande men de hindrar inte mig från att leta och försöka hitta någon som jag kan se mig själv tillsammans med.



Som på den här bilden, åhh vad härligt de skulle vara att få vara tillsammans med en människa som gör en hel. Sitta pussa på varandra och bara mysa. Jag har aldrig riktigt haft de så, har aldrig varit den som vågat ta risken, risken att få något underbart eller få ens hjärta krossat. Jag är så mån om att skydda mig att jag börjat bygga upp en mur för mitt hjärta, så inga människor kan komma in och så jag kan hålla mitt hjärta intakt.

Du går runt på stan och ser andra lyckliga par. Du ser hur dina vänner kommer in i nya förhållande inte så länge efter dom precis kommit ut ur ett. Du undrar vad du gör för fel och varför du inte har chansen att känna den värme och kärlek som du så gärna velat känna.

Du har dina vänner och dom älskar dig och du älskar dom men det kommer aldrig vara tillräckligt. De tomrum du känner när du tänker på kärlek och sånt kommer aldrig att fyllas av mat, kläder eller vänskap. De kan enbart fyllas av kärlek från en individ som tycker du är bland de bästa som finns.

Alla letar vi efter kärlek och vi är så fruktansvärt rädda för att bli ensamma.

Det spelar ingen roll hur fin andra säger att man är, själv så är man sjukt missnöjd med sig själv.
När man står vid spegeln och ska göra sig fin för att träffa kompisar eller den man gillar.
Man står där i timmar, lägger på miner, rynkar pannan, ställer sig på sne eller helt enkelt får raseriutbrott över att aldrig känna sig fin.

Skönhet kommer från insidan. Det skulle lätta kunna va något man säger till fula personer för att dom ska må bättre över sig själva men grejen är att det är sant. Men en annan sanning är att det är utsidan som ger insidan sin glans.

Personligen så vet jag hur det är att vara den personen framför spegeln, personen som aldrig blir nöjd med hur man ser ut. Slänga allt i väggen och bara sätta sig ner och gråta i förtvivlan. Och tänka på varför man inte fick utseendet medan man ser någon snygg person i klassen gå runt utan att tveka.

Det är inte lätt att vara ung idag. Utseendet har så oerhört stor inverkan på oss. Vi lär hon dagligen hur vi ska se ut på teve, reklam eller av dom som enligt sig själva "äga" skolan. Att stå där i omklädningsrummet och jämföra sig med dom andra i klassen.

Varför kunde inte jag va snygg...

Jag sörjer inte dig längre. Jag har gått vidare så väl som man kan efter de som hänt.
Du kommer alltid att va en del av mig och du har format den jag är idag. Hade du inte gjort som du gjort så hade jag förmodligen varit så ihop tryckt att jag inte hade synts längre. Jag hade blivit osynlig.

Idag sörjer jag. Men jag sörjer inte just dig eller vilket hemskt val du gjorde för två år sedan. Jag sörjer över mig själv. Efter att du tog ditt liv såg jag ingen anledning till att varför jag inte kunde göra samma sak. Jag mådde skit, mitt självförtroende var på botten och jag hade inget att gå upp för på morgonen.

Jag hade så hemska tankar över de hela. Just nu kan jag nästan skoja om de eller inte skoja om det utan jag har en bättre syn på de hela. Alla ska vi dö någon gång och jag tänker på döden på ett lätt sätt. Du kan antigen se döden på ett dåligt sätt och ta vara på livet eller så kan du tänka att varje dag kan bli din sista och du kan göra något bra av den. Just nu är jag i ett stadium där jag är varken olycklig eller lycklig.

Att dö nu skulle förmodligen var bättre än om en massa år då jag kanske har en massa ånger inom mig. Men jag skulle inte vilja ge upp mitt liv än. Jag ha otroligt mycket jag ska göra innan jag dör men jag är bered på att döden kan komma när man mist anar de.

Lev varje dag som om den vore din sista. Ni kanske tycker att de är lite galet eller sjukt att ha just den inställningen om döden som jag har. Men för mig är eran inställning lika knasig. Jag ser inte döden på ett dåligt sätt men jag ser den inte på ett bra heller.

Utan döden är en del av livet. Så är det bara. Jag vet att jag kan bli påkörd i morgon av en buss så jag tar liksom vara på varje dag och gör något minnes värt av den, även om det innebär att bara sitta inne och kolla på datan så är det just de jag vill göra med min dag.

Och Till dig.
Utan ditt val som du gjorde för två år sedan hade jag inte blivit den jag är idag. Du har gett mig en bättre syn på livet och du har hjälpt mig till ett lyckligare liv. Du har hjälpt mig helt enkelt. Och alla runt omkring mig ser detta på ett hemskt sätt så vill jag bara påminna dom om att det finns alltid något positivt med allt. Även om det har med ett självmord att göra.

Hoppas du har de bra vart du än må vara och att vi ses någon gång igen.
Kram vi tänker på dej.

"Normal" är det ordet som jag hatar mest av alla ord i hela vida världen. Där upp förklaras det ganska tydligt varför just det ordet är bland de hemskaste som finns.

Svar:
Tack så så jätte mycket! :)
Har tyvärr ingen bra förklaring. Jag tror dock inte att man kan födas med ett bra själv förtroende utan det är något man måste bygga upp.

Tycker man ska utmana sig själv. Som att prata högt, skrika rakt ut eller bara säga vad man tycker och tänker. Gå emot strömmen. Det bättre att stå för vad man själv tycker oavsett vad andra tycker. Fast det är ju enklare sagt än gjort.

Livet är för kort för att låta sig själv styras av någon annan. Tror att det inte finns något sätt att få bra självförtroende som passar precis in på alla utan man måste nog själv hitta sin egna väg.

Jag har haft väldigt dåligt självförtroende. Jag var osäker på vem jag var och vilka vänner jag hade. När jag var helt hundra på vem som var min vän och vem som inte var det började jag sakta men säkert må bättre. Sen så hände en hel del med min släkt som gjorde så jag fick gå till kuratorn som senare visade sig att hjälpa mig att få mitt självförtroende till topp.



Och nu är jag stolt över det, jag känner mig nästan aldrig osäker utan kan nästan sätta fingret på varför andra människor beter sig som svin. Jag vet att av alla mina egenskaper så finns det inget annat som är så stort som mitt självförtroende. Låter kanske som om jag skryter men det finns få människor som kan knäcka mig och trycka ner mig.

Hoppas att detta var svar nog på din fråga och om inte får jag göra omet.

Puss och kram!

Det är jag som väljer hur jag vill leva mitt egna liv och alla andra ska ge fan i det.

I tisdags blev jag riktigt förbannad på min hemkunskaplärare.
Vi håller på med ett arbete om att flytta hemifrån och att sköta ett hushåll.
Alla skulle utgå från att man ska ha barn.

Förstår inte riktigt varför jag blev så arg som jag blev.
Hur kan man be elever utgå från att man ska skaffa barn?
Ska man va gift med någon av motsats kön med?



Jag menar, jag är inte säker på om jag vill skaffa barn.
Jag älskar dom och så men va fan barn är ganska jobbiga..
Andras barn kan jag klara av men jag tror inte jag skulle klara av att skaffa barn.

Om jag ska ha barn ska jag adoptera en pojke från afrika.
Käns bättre att ta hand om ett föräldralöst barn än att ta sig an ett eget barn.
Kan ibland skoja om att jag ska ha 7 barn men enbart prata med två av dom och sen så jag ska gifta mig tre gånger bara för jag gillar bröllopstårta. Jag menar, inget fel på tårta.



När jag ser mig själv som vuxen så ser jag inget. Jag kan inte se mig själv. Jag kan inte se vilket yrke jag kommer ha. Jag kan inte se vem jag vill dela livet med. Istället för att planera hela sitt liv så kan man i stället bara leva?

Alla hatar vi och "älskar" lärare. Det är deras jobb att inspirera oss till att kämpa på och lära oss mer så vi ska klara oss i vuxen världen. Men tyvärr så klarar många lärare inte av det. Dom är så trötta och oengagerade i sina arbeten. Och det går ju ut på oss unga.

Det är inte bara vårt fel att vi inte får bra betyg i skolan. Det är inte enbart vårt ansvar att lära oss. Det är inte bara vårt att vi inte är engagerade.

Kan inte en matte lärare lära alla sina elever hur man räknar, har denna lärare då gjort fel. Läraren ska göra sitt ytersta för att inspirera sina elever och lära dom allt dom behöver utan att pressa dom.

Kan rakt ut säga att det finns en hel del lärare som inte ens fyllt 40 som redan borde gå i pension.

Kan inget mer än säga att det stämmer in så sjukt mycket på en själv!

Vet inte hur många som vet om det men bland mina största önskningar är att jag skulle kunna få va normal.
Jag vill slippa gråten i halsen när man ser killarnas blickar. Deras hånfulla blicka.
Slippa rädslan i skolan över om det ska hända något, förutom mina vänner, vem skulle fånga mig om jag föll?

Är man precis som alla andra, precis så som killar ska vara slipper man känna sig utfryst. Slippa känna sig utanför.
Trygghet. Är man "normal" är man trygg mot mobbning, utfrystning eller kränkningar.

Jag har aldrig varit en av killarna i klassen. Och det har jag lärt mig att det är bara att acceptera och hoppas att det blir bättre. Ibland så känns det helt hopplöst. Men då vet jag att jag har mina underbara vänner som jag kan vända mig mot.

Kanske är dom tjejer, dom vet inte alls lika mycket om killar som killar gör. Men oavsett könet så ska en vän kunna trösta, älska och gå att lita på. Just dom tre sakerna vet jag att jag har med mina vänner. Och till er killar som så gärna tittar lite konstigt på mig i korrioren eller på stan vill jag bara säga en sak: Jag är fett mycket lyckligare utan er!

I många år har jag velat bli skådespelare. stå på scen och läsa repliker från någon manus som skrevs på 8o-talet.
Men nu känner jag att det på något sätt varit en övning. Jag är inte skapt för att stå på dramaten.
Det jag vill göra med mitt liv är att förändra världen. Det kanske varje tonåring tänker men jag känner att jag vill inspirera andra människor.

Hade tänkt att bli föreläsare. Prata med människor om jämnlikhet, om självförtroende och allt där emellan.
Jag vill få människor att känna sig självsäkra, att dom ska våga stå för vem dom är och så gott det går få omgivningen att acceptera olikheter.

Människor med olikheter behöver inte vara störande, jobbig eller störda. Dom kan vara (oftast) snälla, trevliga, pålitliga.
Tänk dig att din bästa vän berättar om att han/hon/hen inte är som alla andra tror. Utan att din bästa vän kommer till dig och litar på dej så mycket så han/hon/hen vågar stå för vem den är.

Vad skulle du göra? Skulle du sluta umgås med din vän? Skulle du hata din vän?
Grejen är att din vän mister då inget. Utan det är du som mister en vän. Din vän har lärt sig att du inte är värd den tiden hon/han/hen har.

Det är då man får chansen att bevisa att man är en äkta vän.

Ensam står man en längre stund och kollar på andra sidan av gatan.
En buss och en gul bil åker förbi och man ser två barn slå varandra på axlarna för att sedan bryta ut i skratt.
Höstens löv ligger nere på marken i alla olika färger och träden står helt avklädda sommarens gröna dress.



Efter en stund hör man vinden susa genom ena örat nästan som om någon viskar något.
Ensam står man och hör hur vinden viskar "Du är perfekt precis som du är"
Du vänder dig om men ingen är i närheten. Du tar på ditt öra och ler smått för dig själv.

Oavsett vem du är. Homo, bi, Trans, queer, utläning, handikappad, eller helt enklet annorlunda så har du banne mej rätten att vara den du är. Hittade denna fina videon på youtube. www.rfslungdom.se



Kom ihåg att du är fin precis så som du är!

Detta är en sjukt fin liten kille!
Han är inget mindre än en Princess Boy!


Det är insidan som räknas och jag vet inte hur många gånger man ska behöva säga det så folk förstår!
Va stolt över vem du är för det finns igen annan som du!

Bröt ut i tårar när jag fick se den här videon!


Ni som kollat på filmen!
Ladda upp den på facebook, eran blogg eller skicka till era kontakter på msn!
Denna filmen måste spridas vidare.

Läste precis att man vill ha 15 års gräns på att blogga.
Själv tycker jag det är ur dumt.
Klicka på bilden för att gå till Aftonbaldet.


Själv så skrev ju jag vad jag tyckte!