Att förlora någon kan anses vara de värsta som kan hända. Tårarna som faller ner från ens kinder och den sjukt hemska klumpen i magen gör att hela situationen blir ourtärlig. Just nu försöker jag berätta om hur de är att förlora någon man älskar. Dom flesta som känner mig vet just vem jag menar.

Om jag ska va ärlig så kände jag honom inte så bra. Han var liksom den skojiga farbrorn som alltid kom på nya busiga saker. Han försökte alltid ta min lillasysters lockar, han försökte nog samma med mig om jag inte mins fel. Hemma hos mormor brukade jag gräva i sandlådan och han kom fram och vi började prata.

Förstås så var allt detta när vi va barn. När vi blev lite äldre gick de inte längre att se bort alla problem och de märktes att vi började se på de hela att de var något som egentligen inte stod rätt till. Men eftersom vi antog att allas liv var perfekta och underbara så varför skulle vi misstänka att något stod fel till?

Men så gick de som de gick och den värld vi trodde var så perfekt... den fasaden rasade snabbt. Vi kunde nu på något sätt se hur störd och hur illa hela världen var. Vi kunde för första gången se på våra familjemedlemmar att dom bar runt på hemligheter och dom la på en massa leenden, allt för att inte låta omvärlden se vad det var vi tänkte & kände.

Allt detta kan vi ta en annan gång. Just nu vill jag bara skriva hur det var att gå vidare. För er som kanske inte upplevt en sån sak så går det nog inte riktigt att förstå hur man mår. Men för oss som har upplevt de så vet vi inte riktigt hur vi ska kunna gå vidare. För mig var de en så sjukt hemsk upplevelse så jag började tänka riktigt mörkt. Och jag kan lova er att om de inte vore för mina vänner så hade jag inte skrivit på denna blogg idag.

Jag hade så sjukt dåligt självförtroende och min självkänsla låg i botten. Det hade lätte kunnat gå lika illa för mig men som tur är gjorde det inte de....