Vilken oerhörd kick det var. Vilken knäpp sak egentligen!
Skit jag har gjort det jag aldrig trodde jag skulle kunna göra. Jag har över vunnit min största rädsla.
Jag har nu gjort det jag trodde var omöjligt. Jag kan göra allt om jag så vill.

Den här känslan i kroppen du får efter att ha gjort bland de svåraste du kunnat tänka dig håller i sig, kanske bara ett tag eller i resten av ditt liv. Du känner dig stark, du känner dig mäktig och du utvecklar ett självförtroende som du aldrig trodde du skulle kunna få.

Jag kan lova er att självförtroende är inget man kan föddas med. Det är inget man vaknar upp med en dag. Det är något man bygger upp i hela sitt liv. Självförtroende är det största och bästa man kan ha så därför vill jag berätta för er att oavsett vilket så är ni fina. Ni är speciella på ert egna lilla sätt.

Jag tjatar så sjukt mycket om de men jag vill inget annat än att ni ska må bra och att ni ska förstå att ni är vackra precis så som ni är. Och det finns inte en människa i hela världen som kan ta ifrån er det. Det finns ingen som kan säga motsatsen. Det finns ingen som kan säga att ni inte duger.

Ni duger alldeles perfekt. Ni är allt som en människa borde va. Åt helvete med alla de andra, det är ni som ska leva livet och ingen annan ska leva ert liv.

Men alla har sina stunder av depression. När ni känner att ni inte räcker till för det händer. Vad som helst kan ha hänt. Men för guds skull, när allt ser mörkt ut så tänk på att du kan tända ljuset. Allt kan va ledset och deppigt men det är i dom stunderna som du lär dig hur stark du egentligen är.

Lev livet som om varje dag skulle va den sista. Det är bättre att vara sig själv än en dålig kopia av någon annan. Du är perfekt som du är. Lita på mig när jag säger det för jag skulle aldrig ljuga för er. Jag skulle hellre klippa av mig min tunga än att ljuga om en sån sak.

Du är speciell och det finns alltid någon som kommer älska dig för det.

Jag visste ju att det inte gick att hålla det hemligt, inte för länge i alla fall. Jag visste inte riktigt om jag accepterade mig själv än. Ville ha mer tid till att tänka på hur jag själv ville ha livet. Det var den 10 November som det inte gick längre. Nu fan skulle jag berätta, men hur i hela världen skulle jag våga det!?

Satt på facebook och snackade om det med några kompisar. Dom gav mig en massa stöd under det hela och jag är mer än tacksam för det! Fast hur skulle dom kunna hjälpa mig? Dom har ju inte gått igenom samma sak som jag går igenom.

Pappa öppnade dörren och frågade om det var något speciellt jag ville att han skulle handla. Jag skakade på huvudet och han stängde dörren. Utan och tänka slängde jag ner datorskärmen och rusade ut till honom. Jag vill med och handla sa jag.

Tänkte att jag skulle säga det i bilen. Vet inte riktigt varför jag ville säga det i bilen. I bilen ville jag så gärna säga till pappa om att jag var bi. Jag försökte och försökte men det var så sjukt svårt. Förstår inte varför det skulle va så jobbigt att berätta för sina föräldrar om sin läggning.

Jag sa saker som " Skulle du älska mig även om jag var en mördare?", "Du älskar mig oavsett vad eller?" Och "Lova att du älskar mig oavsett vad som händer". Pappa undrade vad jag ville komma fram till men jag bet mig i tungan hela tiden.

Jag minns fortfarande den brännande känslan i bröstet. Men på väg till Ica så sa jag det bara rakt ut. "Pappa jag är bisexuell". Jag ville gråta, jag ville gömma mig och aldrig komma tillbaka. Nu i efterhand så förstår jag inte varför jag kände som jag gjorde.

Jag och Pappa började prata och tillslut insåg jag att jag hade hans fulla stöd. Jag har hört att den dagen man kommer ut är den bästa dagen i ens liv men i just det ögonblicket jag kom ut mådde jag värre än vad jag gjort på länge. Just nu inser jag att det var bland de bästa dagarna i mitt liv.

Jag kände att jag inte skulle orka berätta för mamma vilket pappa tyckte jag skulle. Men han gick med på att berätta för henne. Hon kom in i mitt rum någon dag senare och började prata med mig. Jag hade också hennes stöd. Att komma ut är nog aldrig enkelt, hur stolt man än är över sig själv.

Fortsättning följer..

Tror att jag sagt eller skrivit det förr.
Men känslan består...
Känslan av att vara ensam.

Man kan va ensam på två olika sätt enligt mig.
Man kan va kompis ensam. När man inte har några eller så många vänner.
Det är nog den värsta sortens ensamhet.

Sen så har vi kärleksensam.
Du kollar på facebook och ser hur alla har någon som de håller av.
Du ser på discona att en hel del strular och håller hand.

Oavsett vilket så är ensamhet något hemskt.
Men man ska komma ihåg att det alltid kommer finnas någon som älskar en.
Älskar en för den man är och inget annat.

Fyra dagar kvar till Jul, kan vi inte lika med fira den nu?
Stör mig på allt snack i skola om att Julen handlar om jesus födelse..
Julen innebar det för 50 år sedan men julen idag har inget med gud att göra.

Tycker att man ska släppa hela religion saken med högtider.
Tror knappt att det finns någon i min ålder så firar jul pga jesus.
Presenterna har makten och materialismen härjar.



För mig är Julen den tidpunkt på den mörka tiden på året som ska hjälpa en att ta sig igenom den mörka och deprimerande tiden. Skulle gärna vilja klaga lite på julsångerna också men tycker dom ska va som dom alltid varit. Lite tradition måste det vara annars blir det inget kul.

Men det är som på skolavslutningen, då läser vår bibliotekarie upp en text ur nya testamentet.
Sen så är ju hon över all kritik ibland men det finns inget tråkigare, höjdpunkten som jag varit med om under mina fyra år på tullbro är när micken har gett ifrån sig det däringa pipiga ljudet så man inte fick höra det hon hade och säga.

Oj, nu börjar det verkligen närma sig jul.
Dock så känns det inte så.
Jag menar, vi har ingen snö, butikerna verkar inte ansträngt sig i år och ingen julmusik som man snart tröttnat på.



Var och köpte mina sista paket häromdagen och det var inte roligt utan jag gjorde det utav tvång nästan.
Det fanns inga fina presenter man kunde köpa och hur skulle man veta vad någon vill ha när dom inte önskar dig något?
Igår kom tomtarna fram och nu borde ju stämningen kommit tillbaka men NEJ.



Det känns precis som om det vore en helt vanlig dag. Stämningen är helt borta.
Sjukt, Julen borde ha en så stor inverkan på oss så att det kittlas i magen bara av att tänka på den.
Det var mycket gosigare med Julen när man var liten.

- Man ska kolla på röven för att veta om någon är bög!
- Varför är det så viktigt att veta vem som är bög?
Tystnad.

Varför är det så sjukt viktigt att lägga sig i vad andra har för läggningar?
Kan säga att jag aldrig skulle hålla på och stöta på en kille som jag vet är straight.
Detsamma gäller någon kille jag känner. Kanske skulle slänga in något dirty skämt då och då.

Vill man ha reda på om man själv har en chans på den personen man misstänker är lagd åt ena hållet?
Är man så feg att man hittar på skämt om den personen man egentligen bara skulle vilja hålla i sina armar?
Eller är man så sjukt osäker på vem man är så man helt enkelt är tvungen att hacka på någon så dom mår lika dåligt som en själv?

Stå upp för vem ni är och tryck inte ner andra, ni visar bara vem som är starkast.

Plugga mera, höj betygen, oj nu har jag visst sänkt mig.
Sista året innan det bär av till Gymnasiet.
Kom igen nu, fortsätt med glans till målet!

Men va fan, går man på mässor och besöker skolan.
Får tio kataloger med sig hem och minst lika många flygblad.
Man blir inte så mycket klokare ut av det.

Jag vet nästan vad det är jag vill välja. Nästan.
Teater passar mig fint, så tycker ni andra med.
Men tänk så blir det inget då?

Vad gör jag då?
Vad väljer jag på Andra hand?
Gymnasiet känns som om det kommer besluta ens framtid.

Det hade varit enklare om du sagt till mig att det inte fanns någon chans mellan oss.
Visst, det hade gjort ont men åtminstone skulle jag kunnat gå vidare.
Även om jag inte vill det just nu.



Nu måste jag tänka på om jag är säker på hur jag känner för dig.
Jag måste va säker, annars kan jag bara leda dig på fel vägar.
Fast jag vill ju ha dig. Känna värmen från din hud och känna dina läppar mot mina.

Varför kan det inte vara enkelt, varför kan det inte bara va simpelt och osannolikt enkelt?

Jag kommer aldrig glöma den där kalla vinterdagen. Min syster och jag satt och kollade på något barnprogram på tv.
Mamma sitter i den svarta fåtöljen och plötsligt ringer telefonen. Pappa är den som svarar. Det är moster.
Mamma tar luren och går iväg till sovrummet.

Både jag och min syster kollar på varandra och känner redan i den stunden att något är fel.
Vi hör mamma skrika från sovrummet. Och när hon senare kommer ut i vardagsrummet är hennes ögon fylda med trårar och snart skulle även våra ögon fyllas.

Mamma började berätta då att Morbror hade tagit livet av sig. Varken jag eller Moa kunde förstå det i just den stunden.
Vi gick emot mamma och kramade om henne samtidigt som tårar ran ner från våra kinder. Några minuter senare gjorde sig mamma redo för att åka till Mormor och Morfar.

Jag kände att jag inte skulle klara av att va kvar där hemma så jag bestämde mig för att ta en promenad. Redan när jag gått ner från trappuppgången började jag gråta igen och jag började tänka till på hur olycklig en människa måste vara för att överväga att ta sitt egna liv.

En sak som jag inte kan förstå är varför alla använder bög som en själslord?
Det måste ju finnas en drös med andra ord som man kan använda för att såra någon.
Om nu frågan är om man säger det för att såra någon, blir man verkligen så sårad?

På något sätt bygger man upp ett hetro samhälle när man tillåter människor att säga så.
Usch, sitter och säger emot mig själv. Jag tar inte illa upp om någon skulle kalla mig bög.
Står för vem jag är i stället. Men för vissa killar finns det inget värre än att bli kallad bög.

Jag minns det själv när man var mitt uppe i att hitta sig själv, vilket jag gjorde ganska tidigt.
Men jag förnekade mig själv väldigt länge för att folk utanför gjorde det ganska klart att är man kille så ska man bara gilla tjejer. Det gjorde att jag försökte trycka undan den jag var bara för att bevisa för dom andra att jag var lika mycket man som dom.

Så ta inte illa upp om ni blir kallad bög. Utan stå bara på er för på insidan vet ni att ni är perfekta precis så som ni är!

Den där irriterande ringsignalen ringer på mobilen och det är dags att gå upp. Trött reser du dig ur sängen och kliar dig på huvudet. Det är riktigt kyligt i rummet, fönstret står på glänt och snart är det Jul. Du ställer dig vid spegeln och tittar på dig själv.

Du börjar tänka på en massa personer av samma kön och hur trevligt det hade varit om den där snyggingen i klassen kunde komma fram och kyssa dig. Du har aldrig tänkt på personer av samma kön men just nu när du precis vaknat har du fått en helt ny läggning.

Så här går det verkligen inte till, skulle bara över driva lite. Vilken läggning man har ändras inte över en natt men det kan ändras under en livs tid. Personer som varit gifta med någon av motsatt kön i hela sitt liv kan börja utforska andra områden. Det samma gäller oss unga.



Jag tror inte på att man kan välja vilken sexualitet man har utan det är snarare någon man föds med. Tycker dock att det med låter lite smått hemskt. Det är lite blandat tror jag, man föds med en läggning men sen kan man försöka trycka undan det. Det var ju folk tvungna till förr i tiden för att inte bli avrättade. Fast det får ju en del fortfarande göra.

Tycker det är så konstigt att folk kan bli hatade för vem dom väljer att ha sex med. Just sex you know?
Om jag väljer att ligga med tjejer eller killar har la ni inget att göra med. Jag vet i alla fall vem jag är och jag är stolt över det. Kan inget annat än att vara stolt.

Ska jag eller inte?
Det är bland de vanligaste frågorna jag ställer mig själv.
Ska jag våga ta risken eller ska jag backa undan som jag brukar göra.
Ena dagen kan allt kännas toppen och andra dagen kan hela ens liv vara på botten.

Jag hatar att ta risker. Om allt går fel, hur gör jag då?
Det finns ju liksom inte någon reverse knapp i fall något skulle gå snett.
Det går inte att ta tillbaka det man gjort, utan man får stå för känslan man hade i just det ögonblicket.

"Inte enkelt och det är så jag vill att det ska va, inga konstigheter liksom."

Men vad händer om det bara var en engångs känsla. Det går inte att bara ta allt tillbaka..
Det finns många man kan såra genom sånt. Därför vill jag vara säker på allt och ger gärna inte mig in på okända banor.
Men om man inte vågar ta risker, kan man då bli lycklig?

Ur gullig Film!

Del 1


Del 2

Minns ni denna videon jag la upp om cancer för några månader sedan?

Har man gått ner i en svacka som jag nu har gjort finns det enkla saker man kan göra för att komma upp igen!
Här kommer några tips,  följ dom så mycket du kan, man kan aldrig må för bra!

1. Lyssna på ton av musik! Bara musik som får dig att må bra, snabba takter och svängiga rytmer!
2. Hitta en person som du kan tänka på i smyg. (Kan vara lite riskabelt men alla mår bra av att vara kär i någon)
3. Ha en person som du kan va med, prata eller leka med. Jätte bra att ha om man känner sig deppig ibland.
4. Ät inte mer än normalt, Haha dummast någonsin men om du äter lägger du dig i sängen eller framför teven och då kan man ramla i svackan igen.
5. Se till att va utvilad!
6. Ha tid för dig själv! Alla måste tänka någon gång på sig själv!
7. Lås inte in dig i mörkret, gå ut på promenad eller mys med Familjen.

Du måste inte följa alla steg men åtminstone några. så lovar jag att du kommer må lika bra som en glad gubbe!

För att må bra igen

Man kan inget annat än att va på bra humör efter en låt som den här!

Jag lever i en värld där det är okej att döma och trycka ner andra människor. Det finns få människor som vågar sticka ut. Några av dom som faktiskt sticker ut trycks ut ur mänskligheten om dom inte börjar bete sig som alla andra.

Livet kan verka orättvist men det är ibland ganska rättvist ändå. Jag är en person som vågar sticka ut. Jag vågar gå min egen väg och vara mig själv. Jag strålar av självförtroende och självsäkerhet. Folk runt om kring mig märker att jag inte är som alla andra killar.

Jag är bara med tjejer. Jag hatar sport och bryr mig hellre om mitt utseende. Jag spelar teater och skriver. Jag går emot alla normer för vad som är en ”normal” kille. Jag tror inte på att vissa saker är killiga eller tjejiga. Jag har alltid varit en flickpojke.

Jag får höra ord som ”bög”, ”manshora”, ”äckel” och mycket mer. Inte alltid direkt i mitt ansikte för det vågar dom inte. Jag är varken bög eller hora. Alla är på sitt sätt och är det så att man inte gillar mig behöver man inte säga något alls.

Såklart man tar åt sig av vad dom säger och skriver. Men jag tror det var jobbigast i sexan sjuan då man visste minst om såna saker. Jag har mått sjukt dåligt på grund av vad folk har sagt, skrivit och mitt privatliv har inte hjälpt till på den fronten.

Så jag kände att jag behövde prata med någon. Självklart pratade jag med mina vänner men jag ville ha hjälp av en vuxen. Så jag gick till kuratorn på skolan och har nu gått där i ett år ungefär. Allt har gått upp och ner men nu börjar jag äntligen känna att jag mår bra.

Jag bryr mig inte om vad folk säger om mig eller vad dom tycker. Det rör ju inte mig. Dom betyder inget för mig och jag kommer alltid att kolla lite snett på dom som jag vet tycker lite illa om mig. Inte för att jag är elak eller vill ge igen. Nej, utan för att jag vill ge dom ett tecken på att jag är starkare än vad dom är.

Jag har modet att gå emot strömmen och jag vet att det alltid kommer att finnas människor som har svårt för mig eller det jag gör, men det är deras problem, inte mitt. Jag tycker bara synd om dom som så gärna vill sticka ut eller vara annorlunda på något sätt, men inte vågar eller får för sina ”vänner”.

Det är bättre att vara sig själv än en dålig kopia av någon annan.

Min krönika på Effekt

Varför ska livet vara så svårt. Varför ska livet ta bort det vi älskar mest. För mig var det min självsäkerhet. Det är inte så att jag är osäker eller så utan det är bara så att jag är inte säker på mig själv längre.

 

Det som folk så länge har beundrat med mig är att jag alltid vettat om vem jag har varit. Att jag är den jag är. Men nu har jag inset att jag har ingen aning om vem jag är. Kanske till hör det åldern att utforska sig själv och alternativ.

Men det är inget jag vill. Jag vill vara den som jag alltid varit. Snäll och omtänksam. Men nu vet jag inte ens om jag är det. Fast vissa saker kanske inte ändrar på sig. Men vad är det jag undrar på nu då? Vad är det som jag inte är säker på om mig själv?

 

Problemet med det är att jag vet inte. Jag är aldrig säker på något hur mycket jag än kan få folk att tro på det. Jag vet mitt namn och hur jag ser ut. Men när jag tänker på vem jag är så är det som om jag står utan för min egna kropp och ser på mig själv. Och jag gillar inte det jag ser.

Just nu ska jag skriva någon som jag tycker är oerhört svårt för mig att skriva. Det är något som kan få hemska konsekvenser. Eller inte. Men det jag inte tycker om med mig själv är att jag kanske är bög.

 

Just nu när jag sitter här och skriver detta känner jag att jag bara vill gråta och låtsas som inget men det är precis vad jag har gjort i flera år. Jag har tänkt på det här länge nu. Kanske i några år. Men det senaste året har det gått in i mitt huvud.