Varför så stor press på att vara redo? Varför kan man inte bara vänta lite tills allt känns bra? Så man slipper ångra sig. Är det verkligen värt att leva med den ångern i kroppen?

För något år sedan kände jag en enormt stor press på att förlora oskulden. Jag kunde nästan få ont i magen när jag fick reda på att någon jag kände precis hade blivit av med sin. Jag stressade upp mig över det hela och att jag hade en kompis på axeln som ständigt påminde oss om hur skrattretande det var att va oskuld. Idag är det en helt annan sak, kanske är jag starkare i mig själv men idag så bryr jag mig inte om det.

Jag är inte redo för att ligga och är inte heller redo för något speciellt seriöst förhållande. Jag skiter i det där med och ligga åtminstone just nu. Är man en sån som måste ligga så måste man ha ett ganska meningslöst liv. Stoltheten finns inte i om du har legat, eller mängden du legat med.

Vissa saker som exempel sex eller alkohol ska man själv känna efter om man är redo för. Vissa känner sig redo tidigare än andra och en del tvingas att framstå som att vara redo. Grupptryck, att vara redo, att säga nej. Hur ska man våga säga nej till det man inte är redo för?

Man ska alltid komma ihåg att man har rätt att säga nej, men säg det tydligt. Att mumla funkar inte. Utan va tydlig i både rösten och i kroppsspråket.
De personer som tvingar dig till något som du inte känner dig redo för är inte dina vänner. Men om du är jätte nära någon av dem som tvingar dig så prata med honom/henne. Ett enkelt sätt att testa en vänskap. Det kan aldrig skada att låta världen veta hur du känner, har du tur så kanske du träffar någon som känner likadant.

Det är verkligen inte enkelt att säga nej men man måste försöka. En gång för mycket är bättre än inget.

Ända sedan jag kom ut så har det kommit några som har frågat om råd eller bara velat prata av sig om sin läggning. Det har varit jätte härligt att ha fått hjälpa till och kanske underlättat lite för dom. Jag kanske inte alltid har svaren på alla frågor och jag kan egentligen bara utgå från mina egna upplevelser och åsikter.

Jag själv hade ingen att prata med om det, jag hade ingen jag kunde vända mig till som gick eller hade gått igenom samma sak som jag. Det gör det hela både skönare att veta att jag kan underlätta lite av det jobbiga men så blir jag nästan lite avundsjuk. Det hade varit jätte skönt om man hade kunnat snacka med någon i stället för att gå igenom det helt själv.



Men det tillhör det förflutna och nu är nu. På något sätt är min resa slut. Jag är öppen om vem jag är och står för det till 100 %. De andra har sin resa kvar där de kommer kämpa med att komma ut. Jag önskar de all lycka till och jag hoppas att allt går bra.

Har ni något ni vill snacka om eller fråga så kan ni alltid skicka iväg ett mail till [email protected].

Love ya!

Det är tveksamt om jag ska ha barn. Jag skulle säkert bli en skit grym farsa, ta hand om dom, skoja med dom, trösta dom. Men jag vill inte, jag vill inte ha någon som är beroende av mig varje dag i all oändlighet. Jag vill inte ha ansvaret över en annan levande individ, då jag själv tycker det är ansträngande med att ta hand om mig själv.

Ska nu skriva något som kommer få hela HBTQ världen att hata mig. Jag tycker inte att två killar eller två tjejer ska va föräldrar. Säger inte att dom inte ska ha rätt till det utan att jag tycker att det ska va mamma, pappa, barn. Missförstå mig inte. Två farsor eller två morsor kan va super grymt! Men jag tycker att ett barn ska ha en mamma och en pappa. Just saying. Är på detta sättet väldigt konservativ.



Något smartskalle försöker säkert koppla ihop detta med att jag inte vill ha barn. Slöseri med tid kan jag säga.

Leken heter faktiskt Mamma, Pappa, Barn.
Inget respektlöst utan bara yttrar min åsikt.

Sue me bitches!

När man växer upp så lämnar man ifrån sig de oskuldsfulla tankarna och de oskyldiga sinnet. När personligheten börjar spegla den vi kommer vara i vårt vuxna liv. Att ständigt stå mitt emellan vuxen och barn. Att ibland vilja gråta och skrika, att ibland vilja skratta och busa. När kropp och ideal börjar bli det viktigaste. Att växa upp är inte enkelt.

Har precis gått igenom en hel del lådor med en hel drös massa gamla saker. Hittade foton och teckningar. Detta blev lite för känslosamt för mig av någon anledning. Kanske är jag sorgsen över hur snabbt det har gått från att vara ett litet barn till att va nästa vuxen. Kanske inser jag att jag saknar hur enkelt allt va förr.



- Sandvargen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

- "Jag hatar att jag älskar dig."

Det finns inget tråkigare än måndagar..
Men va i alla fall med Matilda idag och hade det busigt skojigt.
Har inte så mycket att skriva så hejdå.



- Señor Sombrero

Hat är grundat av okunnighet och rädsla. Rädsla för någon annans kapacitet och någon annans möjligheter som kan vara större än en självs. Var snäll mot varandra och acceptera andra för deras olikheter, du kan faktiskt lära dig saker som kan göra dig till en bättre människa.

Vi står i ditt sovrum. Din vänstra arm håller om mig medan din högra försöker få upp jeansknappen på mina byxor. Jag kollar in i dina ögon och kysser dina läppar. Kyssen blir till hångel och lika snabbt som mina kläder är av står du naken inför mig. Jag iakttar din kropp. Dina muskler och dina fasta rumpa.

Jag tror jag ska ge upp. Ge upp helt och hållet på kärleken. Det är helt enkelt inget för mig. Jag vill bara ha något enkelt för en gångs skull för ni som känner mig vet att jag inte är en enkel person. Tror jag är lite för mycket av en dramaqueen. Så fort livet blir tråkigt slänger jag mig in i bästa första dramatiska händelser. Det där om att låta folk komma för nära är nog mitt största problem. Jag vill ha mina avstånd från människor. Med kärlek så blir det automatiskt att det blir att man kommer en in under skinnet. Inget varar för evigt så varför lämna ut sig?

 

-Lasse Lindh

Jag saknar det inte. Jag kan rakt säga att jag saknar inte kärlek. Jag tror inte på att jag missar något. Kan säga att detta är sant i nuläget men om tio minuter kan det ha ändrats helt och hållet. Jag försöker vara den starka ensamstående tonåringen.

 

Det handlar om känslor helt enkelt. För vissa människor har man inte dom känslorna och för andra så har dom alltid funnits där. Jag brukar säga att jag vet hur det känns att vara kär men jag kan inte beskriva det. Inte ens nu när jag har alla möjliga ord framför mig så kan jag beskriva känslan av att vara kär.

Jag tittade djupt in i dina bruna ögon. Våra läppar möttes och vi båda får gåshud. Mitt hjärta slår hårdare och snabbare, nästan som om det försöker hoppa ut ur bröstet på mig. Det uppstår klichén med fyrverkerier som lyser upp den mörka natthimlen.

 

- "Jag håller dig hårt."

 

Förändring. Återfödelse. Man kan kalla det vad som helst men saken är det samma. Genom åren så förändras vi alla. Tjejen som du nästan tyckte va lite töntig men snäll hänger nu med klassens "coolingar". Killen som aldrig sa ifrån utan vars mun nästan aldrig rörde på sig vågar nu stå för sina åsikter och är inte längre rädd för vad andra ska tycka



Sjuan var ett jobbigt år.

Jag har förändrats sedan 7:an. Jag är inte rädd och inte längre sårbar. Det är få människor som kan såra mig men ingen kan tysta mig och min röst, mina åsikter och mina tankar. Jag har blivit starkare och mitt självförtroende är mer än välutvecklat. Inte för att skryta alltså.



Det senaste har jag träffat på människor som anser att min förändring gått åt fel riktning. Kan säga att de personer som anser något sånt tänker mer på vad som gynnar en själv än att en kompis har förändrats till det bättre. Jag kämpar mig uppåt och dom som försöker stoppa mig har inte en chans.

Om man förändras till det sämre, för det sker. Personen du alltid trodde var där om du behövde det kan nu visa sig vara en riktigt självisk person. Den kompisen vars tankar alltid var goda kan nu visa sig vara smutsiga och illa menade. Lika mycket som förändring kan va en bra sak så kan det gå fel.



Nu kämpar jag mig upp och målet är nära.

Man kan hamna i fel umgänge, man kan ha det svårt hemma eller med sig själv. Detta är stora faktorer för att man ska få en dålig förändring eller förändras så man åker ner i självrespektsskalan. Det är svårt att växa upp och att förändras på ett bra sätt.

Om ändå det kunde va enkelt att växa upp.

Ryssland. Jag är en person som aldrig hatar utan bara tycker mindre om saker och ting men jag må säga att jag hyser stort förakt till det gudsförgätna landet. Inte nog med att landet är en ökänd diktatur och det har det alltid varit men nu har dom röstat igenom en censurlag som praktiskt taget förbjuder homo och bisexuella. Snacka om att gå tillbaka till stenåldern.


Klicka på bilden för att läsa mera.

Men det verkar som om det behövs någon Guvernörs underskrift eller något så lagen kanske inte träder i kraft ändå. Jag förstår inte vad som är så bra med traditioner. Gå till kyrkan varje söndag och sitta i kyrkan i flera timmar, hålla käften trotts att man inte håller med och lyda minsta vink från de äldre även om det är dom som beter sig illa.

Har aldrig gillat ryssland och kommer aldrig och göra men nu hatar jag det. Undra vad som hade hänt om Hitler hade vunnit över dom patetiska ryssarna, kanske världen sett annorlunda ut fast på ett bättre sätt. Om det finns någon jävel med atombomber så har ni min fulla förståelse och tillåtelse om ni vill spränga sönder dom svinen.

Respekt för ryssland är som att respektera rasister



Heil Putin!

Kan inte riktigt släppa tanken på att det är 2012. Jag mins fortfarande när jag gick i trean 2006. Jag mins mina lärare och jag mins hur lätt livet var då. Det har gått 6 år sedan jag gick i trean. Sjukt läskigt. Mamma kommenterade en annan sak för någon dag sedan om att det snart har gått två år sedan vi flyttade ifrån vår gamla lägenhet.



Här är jag mellan 2008 - 2010
Som ni märker så skedde en ganska stor förändring på dom två åren.
Haha usch så man såg ut!



Här är jag 2011 - 2012
Det är ganska sjukt ändå hur fort tiden går.
Jag minns fortfarande stressen av att gå i åttonde klass.

Jag är en sån kille som inte kan ta vara på tiden jag har. Jag kan inte ta vara på dom fina stunderna i mitt liv. Jag tror det är lite varför jag tycker det är så sjukt viktigt att ta kort när saker och ting händer. Jag vill sätta mig ner och kolla igenom vad som hände dom åren och hur roligt jag haft det.

Glöm dina bekymmer imorgon kommer det nya.

Något jag ofta får höra eller känslan av är att folk kan säga att jag skulle vara perfekt. Jag säger verkligen ine det här för att skryta på något sätt utan försöker bara börja mitt inlägg. Men hur som helst. Ingen är perfekt och det ordet är riktigt blekt. Jag menar vad är egentligen perfektion?

Jag är en kille på 15 år, snart 16. Jag har inte den perfekta kroppen. Min hy är torr och jag har fräknar i ansiktet. Jag är inte överdrivet smart utan jag har mina intelligenta stunder precis som alla andra. Jag blir lätt avundsjuk men gör mitt yttersta för att försöka dölja det. Vet inte om jag är så bra på det. Jag är inte rolig, har ingen ståuppkomiker inom mig. Jag är inte snäll hela tiden utan jag kan va riktigt elak ibland. Jag är inte rik och inte snyggast i världen. Jag menar väl men det verkar inte alltid så. Jag kan såra människor utan att tänka på det.

Jag är helt enkelt inte perfekt. Ingen är det men det gäller att leva med det. Det finns dom som kan acceptera sig själva och sina liv medan det finns dom som ständigt måste vara perfekta. Kanske inte i allt men i det mesta. Att vara perfekt är något som kan leda till många farliga saker. Knark, alkohol och till och med självmord.

Vi alla gör vårt bästa för att få vår omgivning att tycka om oss. Vi ändrar på våra personligheter och våra utseenden. Vi vänder uppochner på våra liv för att passa in. Perfektion är något alla söker efter på ett eller flera sätt. Men det perfekta livet finns inte. Perfektion är en illusion om ett tillfredsställande liv. Det krävs mycket för att få det bra men helt perfekt finns det inget som är.



Ingen är perfekt, det är omöjligt.
Men för en del personer kan den man älskar mest av allt vara helt perfekt.
Precis som i ett lagligt dokument så finns det även kryphål överallt när som helst.

Är verkligen inte någon expert på den vanliga killen men jag ska ändå försöka. Det finns olika sorters killar. Enligt mig. Vissa är rent utsagt genomskinliga och vissa går bara inte att ta för givet. Vissa stinker av osäkerhet och vissa har tillräcklig mycket självrespekt för att bete sig med lite hyfs.

The Dudes.
Den killen som har hög rank i sin omgivning. Kan säga mer eller mindre precis vad han känner och alla runt omkring håller med, eller låtsas hålla med. Oftast riktigt osäkra och för att göra sig själv starkare så trycker dom gärna ner någon annan som har lägre rank. Enligt mig så är såna här killar riktigt genomskinliga. Du vet att dom djupt där inne är osäkra men dom gör sitt yttersta för att skymma undan det.

The Geeks.
Killen som har låg rank är oftast den som blir ner tryckt av de som har högre rank. Dessa killar har riktigt mycket potential för att ha ett strålande självförtroende men är tillräckligt ner tryckt för att inte kunna visa de eller utveckla de. Synligt snälla men tickande bomber. Jag menar, det finns inte någon i hela världen som bara kan ta emot och ta emot en massa skit utan till slut så kommer det ut. I bland i fel tillfällen och i fel sort.

Det finns många olika sorters killar och jag har bara tagit upp två stycken. Det finns jätte många olika sorters killar emellan dessa två jag tagit upp. Men oavsett vilken sorts kille man är så ska man ge fan i att trycka ner någon och man ska inte tillåta sig att tryckas ner. Det är riktigt svårt men det är nästan ett måste för att må bra.

Be kind to one another.

Varje dag på facebook kommer en hel drös med statusar upp som handlar om hur killar ska behandla tjejer. Det kan vara allt möjligt som de här:


Tjejer bör tänka på samma sak när de gäller killar.



finns något som heter privatliv, bara för att man är tillsammans så ska man inte dela varenda liten detalj av varandras liv. Och ni tjejer skulle aldrig få för er att säga något sånt till er kille.


Dags att börja tänka om på ditt val av killar.

Tjejer, jag älskar er för en massa anledningar men tyvärr så kan ni va ganska "Uttjatade". Snälla killar får inga tjejer men dumma killar får alla tjejer och ändå gnäller ni tjejer på att de inte finns några bra killar. Dags att inse tjejer, ni är dåliga på att välja killar.

1. Tjejer älskar när killar håller dem runt midjan

2. Det betyder jätte mycket när ni kan dela hemligheter, men om hon berättar något för dig. Så håll det för dig själv!

3. Kyss henne långsamt

Detta är ett exempel på vad tjejer vill ha hos en kille. Men oavsett hur många gånger ni uppdaterar eran facebook status så bryr sig inte killar om de. Antingen gillar ni oss så som vi är eller så skit i de. Tycker bara de är löjligt att skriva sånt här, det fyller ju ingen mening. Sorry tjejer. Säger nu för guds skull inte att vi killar är bättre på något sätt utan säger bara något jag tänk länge på.

Tjejer, sluta fota er själva i bikini och lägg upp på facebook om ni sen ska klaga på att killar behandlar er som horor.

Av AnnaEllinor

Girls, you know we love you.

När man pratar om tex homosexuallitet så använder de flesta ordet normal eller onormal om man nu är på de humöret.. Grejen är att Normal är ett ideal som någon med hög rank i samhället, klassen, familjen. Vanligt däremot har inget med ideal och göra.

Normal är egentligen bara ett annat ord för vanligt. Men allt eftersom tycker jag att ordet Normal har fått större påverka i samhället eftersom man jämt och ständigt blandar ihop Vanligt med Normal. Det finns ingen som uppfyller idealet om att vara normal.



Det finns alltid något hos en som avviker från idealet. Men såklart så erkänner man inte detta och gömmer sig därför bakom att antingen trycka ner andra eller själv ändra på idealet. Men för att ändra på idealet så måste man ha hög rank i sin omgivning. En människa som är mobbad eller utstött kan inte ändra på idealet, tyvärr.

För mig är ordet Vanlig bättre eftersom de inte förmedlar godkännandet av "idealet". Jag skulle aldrig säga med flit att jag är Normal. Jag skulle däremot kunna säga att jag är ungefär lika vanlig som alla andra.

Vägra Idealet och våga stå för vem du är!

Hittade denna roliga lilla video idag på killfrågor.se
Det är helt enkelt omvänt, tänk om Homo var dagens Hetero. Skulle faktiskt inte ha något emot en sådan ändring, kanske bara för en vecka. Skulle nog öppna en del människors sinnen.



Be kind to one another

Ähm..
Det är något som jag sällan tar upp och de är baksidan av att gå sin egna väg. Det blir kanske en ensam väg att gå. De vägar du kommer in på kommer inte alltid va som du tänkt dig. Du kommer förmodligen att se många nerförsbackar. Nyligen så har jag känt mest av baksidan.

Jag tror egentligen inte jag vill va som alla andra utan det är liksom en tanke i bakhuvudet när man tänker på baksidorna. Omklädningsrummet är ett ställe där jag känner av de som mest. Jag ska inte klaga över huvudtaget på min vikt, men jag ser inte mig själv som smal.

När de gäller andra som säger fina saker till mig så har jag sjukt svårt att ta till mig de, dock så är förolämpningar enklare att suga upp. Skulle inte ha något emot att få vare en normal kille för åtminstone en dag. Få känna hur de är att leva med en sorts standard förväntningar.

Jag tror på att gå sin egna väg men ibland hade de varit riktigt skönt att få ta den enkla vägen..

Nu ska vi snacka om lite self-hating. Det är något jag börjat tänka mycket på sedan i somras då jag kom på att de inte går att springa ifrån sig själv. Ganska idiotiskt att göra så. När jag började acceptera min läggning för de är inte alla bi eller homos som är upp över öronen förtjusta i sin läggning från början. Nej för fan de va verkligen inte jag.

Hela mitt ideal för ett fint och lyckligt liv bröts samman.
Mitt Ideal som vuxen är följande:
1. Skaffa fru och Barn.
2. Skaffa ett litet hus i förorten.
3. Bli rik och skilja mig.
4. Skaffa ny familj och lämna den.
5. kolla ovan.
6. Ha sju barn men bara prata med två av dom. Bli mördad av min nuvarande fru pga min affär med min andra exhustru.

Lite extremt, don't you think?
När jag kollar på mig själv i spegeln ibland så känner jag knappt igen mig och om jag skulle göra de vill jag bara gråta. Har ingen aning om varför. Borde va stolt över den jag är. Stå för vem jag är de är något jag alltid kommer göra. Säger verkligen inte att jag har något emot flator och bögar, haha älskar er lika mycket som mina egna föräldrar. Dock så skulle jag nog hellre vilja ge upp allt till ett liv där jag fick vara en normal kille.

Suicidal thoughts...

Jag har alltid varit en sån som satt mina behov efter andras. Jag har alltid varit den som velat hjälpa till, även om jag egentligen inte haft något med de att göra. Jag är den som inte kan va glad om inte mina vänner är glada. Jag gör vad som helst för att hjälpa och sist men inte minst så menar jag alltid väl.

Detta är min största svaghet, enligt mig själv. Jag kan ibland glömma av vilka gränser som man ibland kan gå över när man vill vara kompis med alla. Dom som är dina vänner kanske kommer känna sig svikna. Du vill bara hjälpa till och väljer att säga något som egentligen inte borde sagts. Detta kan förstöra tilliten helt.



Hur väl du än menar så är det ibland bäst att bara va tyst och låta de andra sköta sig själva. Det minskar konflikterna och du själv riskerar inte att själv bli inblandad och utsatt. Tyvärr så kan jag inte riktigt göra så. Det är enklare att hjälpa andra än sig själv och när jag mått riktigt uselt har jag tagit del av att hjälpa andra. På så sätt har jag mått bättre.

Låter ganska själviskt när jag skriver de men som jag skrivit innan så menar jag bara väl. Det är inte så att jag sitter och gottar mig i mina vänners elände. Utan det är den där komfortabla känslan att få släppa sina egna problem och få ta del av andras. För mig så blev andras problem min flykt ifrån mina egna. Det finns många andra sätt att fly från sina problem men de kan vi ta någon annan gång.

Ett misstag är värt att förlåtas...

När jag tänker tillbaka på mitt liv så ser jag oftast inte speciellt mycket.
Jag kan se några få stunder av lycka och glädje. Jag kan se mina vänners glada leenden.
Men det är i form av små stilbilder och dom där underbara scenerna ur ens liv har försvunnit.



Men dom är inte helt borta utan lite då och då kommer dom fram när man minst anar de.
Du kommer egentligen inte ihåg de utan allt verkar bara vara en dröm eller fantasi.
Drömmen är mer än så, den känns verklig och snart låter du sen tanken ta över ditt sinne innan den hastigt försvinner inne bland hjärnbalkarna.

Jag trodde alltid att jag skulle vara den jag alltid har varit. Mitt långa hår skulle aldrig få klippas av. Min lugg var mitt liv. Jag lekte som ett barn in i sista stund och jag kan ibland vilja gå tillbaka till den tiden så fantasin höll om mitt liv. Idag är det omöjligt. Det går inte längre att fantisera som jag gjort utan mina tankar har liksom mig utvecklats med åren.



Det är inte lätt att växa upp. Jag saknar oftast den tiden då man bara kunde gosa med sina föräldrar och den tiden då man inte behövde oroa sig för något. Ångesten fanns liksom inte. Inga men och måsten. Bara skratt och förhoppningar om att nästa skoldag ska bli lika rolig som den föregående.

Tror inte att det bara är jag som saknar att va barn.