2008-11-07 @ 16:37:36 publicerade jag mitt första inlägg. Har alltså hållit på med bloggen i nästan 4 år nu. Jag har använt bloggen som ett sätt att skriva av mig, få ut mina åsikter och känslor. Har även fått höra att jag via bloggen hjälpt andra människor med sina problem. Jag har själv via min blogg kommit i kontakt med fantastiska människor som jag verkligen önskar det bästa.

Nu känns det som jag har helt enkelt tappat allt gällande bloggandet. Kanske skulle jag gjort det här förut men jag ville inte ge upp. Jag ville inte ge upp det som jag byggt upp under nästan 4 års tid. Men nu inser jag att det kommer aldrig bli lika bra som det var förut.

Jag lägger ner bloggandet helt och hållet. Jag kommer låta bloggen stå kvar, självklart. Vill kunna läsa igenom allt jag en gång skrivit. Tack till alla som har följt min blogg genom åren, inget skulle vara möjligt utan er!



Om det skulle vara något ni vill prata om eller så, så finns jag alltid på facebook eller på [email protected].

Kom ihåg: Det är bättre att vara sig själv än en dålig kopia av någon annan!

Puss puss Love ya!

Varför så stor press på att vara redo? Varför kan man inte bara vänta lite tills allt känns bra? Så man slipper ångra sig. Är det verkligen värt att leva med den ångern i kroppen?

För något år sedan kände jag en enormt stor press på att förlora oskulden. Jag kunde nästan få ont i magen när jag fick reda på att någon jag kände precis hade blivit av med sin. Jag stressade upp mig över det hela och att jag hade en kompis på axeln som ständigt påminde oss om hur skrattretande det var att va oskuld. Idag är det en helt annan sak, kanske är jag starkare i mig själv men idag så bryr jag mig inte om det.

Jag är inte redo för att ligga och är inte heller redo för något speciellt seriöst förhållande. Jag skiter i det där med och ligga åtminstone just nu. Är man en sån som måste ligga så måste man ha ett ganska meningslöst liv. Stoltheten finns inte i om du har legat, eller mängden du legat med.

Vissa saker som exempel sex eller alkohol ska man själv känna efter om man är redo för. Vissa känner sig redo tidigare än andra och en del tvingas att framstå som att vara redo. Grupptryck, att vara redo, att säga nej. Hur ska man våga säga nej till det man inte är redo för?

Man ska alltid komma ihåg att man har rätt att säga nej, men säg det tydligt. Att mumla funkar inte. Utan va tydlig i både rösten och i kroppsspråket.
De personer som tvingar dig till något som du inte känner dig redo för är inte dina vänner. Men om du är jätte nära någon av dem som tvingar dig så prata med honom/henne. Ett enkelt sätt att testa en vänskap. Det kan aldrig skada att låta världen veta hur du känner, har du tur så kanske du träffar någon som känner likadant.

Det är verkligen inte enkelt att säga nej men man måste försöka. En gång för mycket är bättre än inget.

Jag älskar min blogg sjukt mycket. Den har hjälpt mig många gånger och jag har även fått chansen att få hjälpa andra. Så jag ger inte upp i första taget när jag hamnat i en svacka. Jag reser mig upp och jag fortsätter lite till. När man arbetat hårt för något så står man kvar vid det även när allt rasar, man ska va lite som kaptenen på Titanic.

Jag ville aldrig driva en blogg där jag skulle berätta om min dag eller vilka kläder jag köpt. Jag vill driva en blogg där jag kunde få fram mina tankar och låta andra ta en del av dom, kanske även känna igen sig och hjälpa till med problem som kan medfölja.

Jag ville skriva om självförtroende, självkänsla och om hur man kan bygga upp allt det så man kan känna sig säkrare i sig själv. Jag ville sprida ett budskap som töjde lite på gränserna. Jag ville provocera fram folks åsikter, jag ville att alla skulle säga sitt och få insikt om att även deras tankar och åsikter räknas.

Men någonstans gick det lite fel. Jag blev mer och mer förblindad över grunden till att jag bloggade. Men nu har jag en idé. Att skriva ett nytt inlägg om "självförtroende" varenda dag går inte. Kategorin dör ju så småningom ut då. Men vad skulle hända om jag tog och fokuserade på ett lite större inlägg om tex självförtroende en gång i veckan?

På så sätt skulle jag kunna fokusera på ett område lite längre, jag skulle kunna utveckla det jag skriver till en helt ny nivå? Dock så kanske jag bara uppdaterar en gång i veckan om inte jag väljer att skriva om min vardag de dagarna jag inte skriver om tex självförtroende.

Vad tycks om denna lilla affärsplan? Något som skulle kunna funka? Är verkligen mängden på inlägg viktigare än innehållet?

Ända sedan jag kom ut så har det kommit några som har frågat om råd eller bara velat prata av sig om sin läggning. Det har varit jätte härligt att ha fått hjälpa till och kanske underlättat lite för dom. Jag kanske inte alltid har svaren på alla frågor och jag kan egentligen bara utgå från mina egna upplevelser och åsikter.

Jag själv hade ingen att prata med om det, jag hade ingen jag kunde vända mig till som gick eller hade gått igenom samma sak som jag. Det gör det hela både skönare att veta att jag kan underlätta lite av det jobbiga men så blir jag nästan lite avundsjuk. Det hade varit jätte skönt om man hade kunnat snacka med någon i stället för att gå igenom det helt själv.



Men det tillhör det förflutna och nu är nu. På något sätt är min resa slut. Jag är öppen om vem jag är och står för det till 100 %. De andra har sin resa kvar där de kommer kämpa med att komma ut. Jag önskar de all lycka till och jag hoppas att allt går bra.

Har ni något ni vill snacka om eller fråga så kan ni alltid skicka iväg ett mail till [email protected].

Love ya!

Ganska slö dag idag. Regnet bara öser ner och humöret vajar uppochner.
Mina byxor är dyngsura, ser nästan ut som om man inte hunnit gå på toa.
So childish of me. Borde egentligen jobba med engelskan men min arbetskraft är på en så låg nivå att den helt enkelt inte finns.

Brottas lite med Matilda som verkar allmänt uttråkad.
Visst är hon för söt!
Men nu får jag la försöka arbeta så jag blir värd mina betyg!



Love ya!

Ganska slö dag idag. Regnet bara öser ner och humöret vajar uppochner.
Mina byxor är dyngsura, ser nästan ut som om man inte hunnit gå på toa.
So childish of me. Borde egentligen jobba med engelskan men min arbetskraft är på en så låg nivå att den helt enkelt inte finns.

Brottas lite med Matilda som verkar allmänt uttråkad.
Visst är hon för söt!
Men nu får jag la försöka arbeta så jag blir värd mina betyg!



Love ya!

Sitter nu hos Lollo, skulle plugga men det verkar inte som om det kommer hända.
Oväntat! Aja men nu har Lollo precis kommit upp ur badet och jag ska iväg och hämta Matilda.
Vi ska iväg till skolan på ett hemligt uppdrag. Tihih, gayvarning!

Skriver la något mer sen ikväll.

Love ya!

Det är tveksamt om jag ska ha barn. Jag skulle säkert bli en skit grym farsa, ta hand om dom, skoja med dom, trösta dom. Men jag vill inte, jag vill inte ha någon som är beroende av mig varje dag i all oändlighet. Jag vill inte ha ansvaret över en annan levande individ, då jag själv tycker det är ansträngande med att ta hand om mig själv.

Ska nu skriva något som kommer få hela HBTQ världen att hata mig. Jag tycker inte att två killar eller två tjejer ska va föräldrar. Säger inte att dom inte ska ha rätt till det utan att jag tycker att det ska va mamma, pappa, barn. Missförstå mig inte. Två farsor eller två morsor kan va super grymt! Men jag tycker att ett barn ska ha en mamma och en pappa. Just saying. Är på detta sättet väldigt konservativ.



Något smartskalle försöker säkert koppla ihop detta med att jag inte vill ha barn. Slöseri med tid kan jag säga.

Leken heter faktiskt Mamma, Pappa, Barn.
Inget respektlöst utan bara yttrar min åsikt.

Sue me bitches!

Av någon konstig anledning så skriver jag bara på bloggen när jag mår dåligt. Borde må dåligt oftare eftersom jag inte uppdaterar så ofta som jag egentligen borde. Just nu kan man la säga att jag är inne i en sorts fas i livet där jag tänker otroligt mycket på det jag vill, på vem jag är och hur jag ska förbättra mig.

Att använda bloggen till att gnälla är inte det jag vill utan bara ha ett ställe att ventilera på. För första gången på ett långt tag känner jag mig faktiskt ensam. Låter knasigt. Jag har en hel del goda vänner jag kan vända mig till. Jag kan bara inte berätta detta för någon. Jag är tillbaka på ruta ett som jag var på för två år sedan. Jag håller det för mig själv.



Tyck för guds skull inte synd om mig nu, det är inte därför jag skriver. Jag kan inte prata med någon. Det finns ingen som skulle förstå ändå. Jag vill inte prata om det. Det känns för personligt på något sätt. Jag gillar att hålla ett professionellt avstånd från det personliga.

Jag har några val jag måste göra. Vågar inte ens tänka på vad som kommer ske efter åt. Jag tror att det kommer bli bra till slut. Men jag är inte där ännu helt enkelt. Inte mer med den saken. Ska va tyst nu. Inte meningen att skapa frågetecken i era huvuden.



Notera att detta är ett ventilations inlägg. Jag skriver av mig och skulle uppskatta om ni inte fråga något om det eller delar med er av er sympati. Är dock mycket tacksam över de människor som finns.

Nu är det måndag och jag ska försöka dra igång bloggandet så det rycker om det!

Puss puss!

Det är inte så att jag hatar den jag är, jag hatar inte de val jag gjort eller dom jag förmodligen kommer att välja. Blir aldrig glad över det jag ser i spegeln. Aldrig nöjd med min kropp eller mitt utseende. Min familj brukar reta mig ibland för att jag fixar mig även om jag bara ska sitta hemma i soffan. För mig handlar inte utseende om vad andra tycker utan det handlar om att jag själv ska va nöjd med den jag är. Skulle aldrig fixa mig för någon annans skull.

Jag stressade inte med att komma ut för mina föräldrar eller vänner. Jag ville ta tid att tänka på vem jag ville vara, från början var jag äcklad över vem jag var. Egentligen var jag nog mest rädd. Jag var inte okej med min läggning innan jag kom ut och jag är fortfarande inte okej med den. Varje dag försöker jag se fördelar med den jag är, sällan jag lyckas. Jag är rädd för att inte gilla mig själv. Jag vill inte va ännu en tonåring som förnekar sig själv, jag vill det som alla andra vill. Känna att jag duger precis som du är.

Jag visar acceptans till alla runt omkring mig. Jag vet att jag inte är ensam. Vet inte om ordet "självhat" är för starkt med det jag känner. Jag kan inte komma över att jag är den jag är. Jag måste lära mig att leva med mig själv, måste lära mig acceptera den jag är och vad jag tror på.



Min bästa vän sa till mig "Bättre vara sig själv än en dålig kopia av någon annan." Det är något jag försöker leva efter och jag hoppas att med tiden så kommer detta vara självklart för alla människor på planeten.

Jag är inte säker på om jag lägger ner bloggen eller bara tar en paus.
Men vi hör när vi hörs. Vill ni fråga om något eller bara vi ha hjälp så maila [email protected].

Kram på er, puss puss.



Love ya!

Har varit skit sen med detta men lovade en riktigt fin tjej att jag skulle länka henne blogg så nu kommer den! 



Johanna Falk - En riktigt fin tjej och en grym blogg!

Mins ni Julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss?
Av någon anledning så satte jag mig ner och kollade igenom alla avsnitt på youtube. Kan verkligen inte tro att det gått tio år sedan den gick på tv. Detta var helt klart den bästa Julkalendern!



Allt var roligare när man va mindre.

Love ya!

Riktigt stiligt par!