Jag kommer aldrig glöma den där kalla vinterdagen. Min syster och jag satt och kollade på något barnprogram på tv.
Mamma sitter i den svarta fåtöljen och plötsligt ringer telefonen. Pappa är den som svarar. Det är moster.
Mamma tar luren och går iväg till sovrummet.

Både jag och min syster kollar på varandra och känner redan i den stunden att något är fel.
Vi hör mamma skrika från sovrummet. Och när hon senare kommer ut i vardagsrummet är hennes ögon fylda med trårar och snart skulle även våra ögon fyllas.

Mamma började berätta då att Morbror hade tagit livet av sig. Varken jag eller Moa kunde förstå det i just den stunden.
Vi gick emot mamma och kramade om henne samtidigt som tårar ran ner från våra kinder. Några minuter senare gjorde sig mamma redo för att åka till Mormor och Morfar.

Jag kände att jag inte skulle klara av att va kvar där hemma så jag bestämde mig för att ta en promenad. Redan när jag gått ner från trappuppgången började jag gråta igen och jag började tänka till på hur olycklig en människa måste vara för att överväga att ta sitt egna liv.