Jag visste ju att det inte gick att hålla det hemligt, inte för länge i alla fall. Jag visste inte riktigt om jag accepterade mig själv än. Ville ha mer tid till att tänka på hur jag själv ville ha livet. Det var den 10 November som det inte gick längre. Nu fan skulle jag berätta, men hur i hela världen skulle jag våga det!?

Satt på facebook och snackade om det med några kompisar. Dom gav mig en massa stöd under det hela och jag är mer än tacksam för det! Fast hur skulle dom kunna hjälpa mig? Dom har ju inte gått igenom samma sak som jag går igenom.

Pappa öppnade dörren och frågade om det var något speciellt jag ville att han skulle handla. Jag skakade på huvudet och han stängde dörren. Utan och tänka slängde jag ner datorskärmen och rusade ut till honom. Jag vill med och handla sa jag.

Tänkte att jag skulle säga det i bilen. Vet inte riktigt varför jag ville säga det i bilen. I bilen ville jag så gärna säga till pappa om att jag var bi. Jag försökte och försökte men det var så sjukt svårt. Förstår inte varför det skulle va så jobbigt att berätta för sina föräldrar om sin läggning.

Jag sa saker som " Skulle du älska mig även om jag var en mördare?", "Du älskar mig oavsett vad eller?" Och "Lova att du älskar mig oavsett vad som händer". Pappa undrade vad jag ville komma fram till men jag bet mig i tungan hela tiden.

Jag minns fortfarande den brännande känslan i bröstet. Men på väg till Ica så sa jag det bara rakt ut. "Pappa jag är bisexuell". Jag ville gråta, jag ville gömma mig och aldrig komma tillbaka. Nu i efterhand så förstår jag inte varför jag kände som jag gjorde.

Jag och Pappa började prata och tillslut insåg jag att jag hade hans fulla stöd. Jag har hört att den dagen man kommer ut är den bästa dagen i ens liv men i just det ögonblicket jag kom ut mådde jag värre än vad jag gjort på länge. Just nu inser jag att det var bland de bästa dagarna i mitt liv.

Jag kände att jag inte skulle orka berätta för mamma vilket pappa tyckte jag skulle. Men han gick med på att berätta för henne. Hon kom in i mitt rum någon dag senare och började prata med mig. Jag hade också hennes stöd. Att komma ut är nog aldrig enkelt, hur stolt man än är över sig själv.

Fortsättning följer..