6 December
Livet kan verka orättvist men det är ibland ganska rättvist ändå. Jag är en person som vågar sticka ut. Jag vågar gå min egen väg och vara mig själv. Jag strålar av självförtroende och självsäkerhet. Folk runt om kring mig märker att jag inte är som alla andra killar.
Jag är bara med tjejer. Jag hatar sport och bryr mig hellre om mitt utseende. Jag spelar teater och skriver. Jag går emot alla normer för vad som är en ”normal” kille. Jag tror inte på att vissa saker är killiga eller tjejiga. Jag har alltid varit en flickpojke.
Jag får höra ord som ”bög”, ”manshora”, ”äckel” och mycket mer. Inte alltid direkt i mitt ansikte för det vågar dom inte. Jag är varken bög eller hora. Alla är på sitt sätt och är det så att man inte gillar mig behöver man inte säga något alls.
Såklart man tar åt sig av vad dom säger och skriver. Men jag tror det var jobbigast i sexan sjuan då man visste minst om såna saker. Jag har mått sjukt dåligt på grund av vad folk har sagt, skrivit och mitt privatliv har inte hjälpt till på den fronten.
Så jag kände att jag behövde prata med någon. Självklart pratade jag med mina vänner men jag ville ha hjälp av en vuxen. Så jag gick till kuratorn på skolan och har nu gått där i ett år ungefär. Allt har gått upp och ner men nu börjar jag äntligen känna att jag mår bra.
Jag bryr mig inte om vad folk säger om mig eller vad dom tycker. Det rör ju inte mig. Dom betyder inget för mig och jag kommer alltid att kolla lite snett på dom som jag vet tycker lite illa om mig. Inte för att jag är elak eller vill ge igen. Nej, utan för att jag vill ge dom ett tecken på att jag är starkare än vad dom är.
Jag har modet att gå emot strömmen och jag vet att det alltid kommer att finnas människor som har svårt för mig eller det jag gör, men det är deras problem, inte mitt. Jag tycker bara synd om dom som så gärna vill sticka ut eller vara annorlunda på något sätt, men inte vågar eller får för sina ”vänner”.
Det är bättre att vara sig själv än en dålig kopia av någon annan.
