Varför så stor press på att vara redo? Varför kan man inte bara vänta lite tills allt känns bra? Så man slipper ångra sig. Är det verkligen värt att leva med den ångern i kroppen?

För något år sedan kände jag en enormt stor press på att förlora oskulden. Jag kunde nästan få ont i magen när jag fick reda på att någon jag kände precis hade blivit av med sin. Jag stressade upp mig över det hela och att jag hade en kompis på axeln som ständigt påminde oss om hur skrattretande det var att va oskuld. Idag är det en helt annan sak, kanske är jag starkare i mig själv men idag så bryr jag mig inte om det.

Jag är inte redo för att ligga och är inte heller redo för något speciellt seriöst förhållande. Jag skiter i det där med och ligga åtminstone just nu. Är man en sån som måste ligga så måste man ha ett ganska meningslöst liv. Stoltheten finns inte i om du har legat, eller mängden du legat med.

Vissa saker som exempel sex eller alkohol ska man själv känna efter om man är redo för. Vissa känner sig redo tidigare än andra och en del tvingas att framstå som att vara redo. Grupptryck, att vara redo, att säga nej. Hur ska man våga säga nej till det man inte är redo för?

Man ska alltid komma ihåg att man har rätt att säga nej, men säg det tydligt. Att mumla funkar inte. Utan va tydlig i både rösten och i kroppsspråket.
De personer som tvingar dig till något som du inte känner dig redo för är inte dina vänner. Men om du är jätte nära någon av dem som tvingar dig så prata med honom/henne. Ett enkelt sätt att testa en vänskap. Det kan aldrig skada att låta världen veta hur du känner, har du tur så kanske du träffar någon som känner likadant.

Det är verkligen inte enkelt att säga nej men man måste försöka. En gång för mycket är bättre än inget.

Jag älskar min blogg sjukt mycket. Den har hjälpt mig många gånger och jag har även fått chansen att få hjälpa andra. Så jag ger inte upp i första taget när jag hamnat i en svacka. Jag reser mig upp och jag fortsätter lite till. När man arbetat hårt för något så står man kvar vid det även när allt rasar, man ska va lite som kaptenen på Titanic.

Jag ville aldrig driva en blogg där jag skulle berätta om min dag eller vilka kläder jag köpt. Jag vill driva en blogg där jag kunde få fram mina tankar och låta andra ta en del av dom, kanske även känna igen sig och hjälpa till med problem som kan medfölja.

Jag ville skriva om självförtroende, självkänsla och om hur man kan bygga upp allt det så man kan känna sig säkrare i sig själv. Jag ville sprida ett budskap som töjde lite på gränserna. Jag ville provocera fram folks åsikter, jag ville att alla skulle säga sitt och få insikt om att även deras tankar och åsikter räknas.

Men någonstans gick det lite fel. Jag blev mer och mer förblindad över grunden till att jag bloggade. Men nu har jag en idé. Att skriva ett nytt inlägg om "självförtroende" varenda dag går inte. Kategorin dör ju så småningom ut då. Men vad skulle hända om jag tog och fokuserade på ett lite större inlägg om tex självförtroende en gång i veckan?

På så sätt skulle jag kunna fokusera på ett område lite längre, jag skulle kunna utveckla det jag skriver till en helt ny nivå? Dock så kanske jag bara uppdaterar en gång i veckan om inte jag väljer att skriva om min vardag de dagarna jag inte skriver om tex självförtroende.

Vad tycks om denna lilla affärsplan? Något som skulle kunna funka? Är verkligen mängden på inlägg viktigare än innehållet?