När jag tänker tillbaka på mitt liv så ser jag oftast inte speciellt mycket.
Jag kan se några få stunder av lycka och glädje. Jag kan se mina vänners glada leenden.
Men det är i form av små stilbilder och dom där underbara scenerna ur ens liv har försvunnit.



Men dom är inte helt borta utan lite då och då kommer dom fram när man minst anar de.
Du kommer egentligen inte ihåg de utan allt verkar bara vara en dröm eller fantasi.
Drömmen är mer än så, den känns verklig och snart låter du sen tanken ta över ditt sinne innan den hastigt försvinner inne bland hjärnbalkarna.

Jag trodde alltid att jag skulle vara den jag alltid har varit. Mitt långa hår skulle aldrig få klippas av. Min lugg var mitt liv. Jag lekte som ett barn in i sista stund och jag kan ibland vilja gå tillbaka till den tiden så fantasin höll om mitt liv. Idag är det omöjligt. Det går inte längre att fantisera som jag gjort utan mina tankar har liksom mig utvecklats med åren.



Det är inte lätt att växa upp. Jag saknar oftast den tiden då man bara kunde gosa med sina föräldrar och den tiden då man inte behövde oroa sig för något. Ångesten fanns liksom inte. Inga men och måsten. Bara skratt och förhoppningar om att nästa skoldag ska bli lika rolig som den föregående.

Tror inte att det bara är jag som saknar att va barn.