Jag har alltid varit en sån som satt mina behov efter andras. Jag har alltid varit den som velat hjälpa till, även om jag egentligen inte haft något med de att göra. Jag är den som inte kan va glad om inte mina vänner är glada. Jag gör vad som helst för att hjälpa och sist men inte minst så menar jag alltid väl.

Detta är min största svaghet, enligt mig själv. Jag kan ibland glömma av vilka gränser som man ibland kan gå över när man vill vara kompis med alla. Dom som är dina vänner kanske kommer känna sig svikna. Du vill bara hjälpa till och väljer att säga något som egentligen inte borde sagts. Detta kan förstöra tilliten helt.



Hur väl du än menar så är det ibland bäst att bara va tyst och låta de andra sköta sig själva. Det minskar konflikterna och du själv riskerar inte att själv bli inblandad och utsatt. Tyvärr så kan jag inte riktigt göra så. Det är enklare att hjälpa andra än sig själv och när jag mått riktigt uselt har jag tagit del av att hjälpa andra. På så sätt har jag mått bättre.

Låter ganska själviskt när jag skriver de men som jag skrivit innan så menar jag bara väl. Det är inte så att jag sitter och gottar mig i mina vänners elände. Utan det är den där komfortabla känslan att få släppa sina egna problem och få ta del av andras. För mig så blev andras problem min flykt ifrån mina egna. Det finns många andra sätt att fly från sina problem men de kan vi ta någon annan gång.

Ett misstag är värt att förlåtas...