Av någon konstig anledning så skriver jag bara på bloggen när jag mår dåligt. Borde må dåligt oftare eftersom jag inte uppdaterar så ofta som jag egentligen borde. Just nu kan man la säga att jag är inne i en sorts fas i livet där jag tänker otroligt mycket på det jag vill, på vem jag är och hur jag ska förbättra mig.

Att använda bloggen till att gnälla är inte det jag vill utan bara ha ett ställe att ventilera på. För första gången på ett långt tag känner jag mig faktiskt ensam. Låter knasigt. Jag har en hel del goda vänner jag kan vända mig till. Jag kan bara inte berätta detta för någon. Jag är tillbaka på ruta ett som jag var på för två år sedan. Jag håller det för mig själv.



Tyck för guds skull inte synd om mig nu, det är inte därför jag skriver. Jag kan inte prata med någon. Det finns ingen som skulle förstå ändå. Jag vill inte prata om det. Det känns för personligt på något sätt. Jag gillar att hålla ett professionellt avstånd från det personliga.

Jag har några val jag måste göra. Vågar inte ens tänka på vad som kommer ske efter åt. Jag tror att det kommer bli bra till slut. Men jag är inte där ännu helt enkelt. Inte mer med den saken. Ska va tyst nu. Inte meningen att skapa frågetecken i era huvuden.



Notera att detta är ett ventilations inlägg. Jag skriver av mig och skulle uppskatta om ni inte fråga något om det eller delar med er av er sympati. Är dock mycket tacksam över de människor som finns.

Nu är det måndag och jag ska försöka dra igång bloggandet så det rycker om det!

Puss puss!